Av Annika Bromberg
Slutligen är det bränderna som drabbar Sverige sommaren 2018, som blir mitt uppvaknande. Det brinner i skogarna och jag kan inte blunda för det faktum att klimatförändringarna är ett påtagligt hot. Bristen på kunskap och konkreta verktyg att arbeta med gör att jag hösten 2020 börjar en magisterutbildning i Internationell Scenkonst på Stockholm Konstnärliga Högskola. Jag vill undersöka vilka konkreta verktyg scenkonstnärer, institutioner och branschorganisationer i Danmark, Norge och Sverige har till sitt förfogande idag och hur ett strategiskt hållbarhetsarbete kan läggas upp. Året på skolan resulterar också i studien Klimatet, vår viktigaste berättelse.
Den (o)hållbara scenkonsten
Scenkonsten har i sina tillverkningsprocesser och turnerande en hel del att förhålla sig till när det kommer till klimatomställningen. Som scenograf, vill jag vara med och påverka hur vi kan ställa om till ett mer cirkulärt producerande. Det kanske redan pågår ett strukturerat hållbarhetsarbete på teatrarna, men eftersom få institutioner begär att vi frilansande konstnärer engagerar oss i frågan, har vi svårt att bidra med vår kompetens. Jag älskar mitt arbete som scenograf men kan inte i mitt yrkesliv bortse från mitt ansvar att reflektera över våra produktionsmetoder och söka den kunskap jag behöver i yrket för att kunna begränsa resursanvändning och klimatpåverkan. Vad är hållbar scenografi och kostymdesign? Hur bidrar scenkonsten till att gestalta den utmaning, de konflikter och de möjligheter som en omställning till hållbara samhällen ställer oss inför? Ingen arbetsgivare har ännu krävt att jag, som fri konstnär, skall arbeta för att minska teaterns CO2 utsläpp, men det påverkar inte min insikt om att klimathotet är akut och att jag måste agera.
Hållbarhetspolis eller konstnär?
I arbetet med studien undersöker jag dilemmat mellan att vara både konstnär och hållbarhetsmedveten i en konstnärlig process. Jag hamnar i konflikt med mig själv när jag vill vara en god ”hållbarhetspolis” samtidigt som jag vill skapa fantastiska scenografier och kostymer. Kommer jag att bli erbjuden uppdrag i framtiden om jag envisas med att kräva att vi arbetar hållbart? Kommer den konstnärliga friheten påverkas när vi börjar begränsa vår resursanvändning? Resultatet av studien visar att branschen i andra länder kommit olika långt. Danmark och Norge har kommit betydligt längre i sitt hållbarhetsarbete än Sverige, vi saknar fortfarande gemensamma verktyg, mål och handlingsplaner. Det är hög tid att frågan tas på allvar, lyfts till ledningsnivå och att konstnärerna inkluderas i detta arbete.
Beteendeförändringar
På en föreläsning med Creative Climate Leadership som jag deltog i våren 2021, sa forskaren Kim Nicholas att vi behöver hjälpas åt att gå från ”knowing the world” till ”knowing how to act in the world”. Vi behöver helt enkelt mer kunskap för att kunna göra hållbara val i en värld som ständigt förändras. Vi behöver hitta metoder för hur vi kan sprida kunskap så att inte alla gör allt från början. Faran är att scenkonstinstitutioner först vill färdigställa sina hållbarhetsprojekt och sedan redovisa. Vi vill visa oss duktiga. Det vi behöver göra är att agera; fast vi inte vet vart vi skall. Förändringsarbetet är något vi kan kommunicera till vår publik. Kommer publiken då att börja ställa krav och kräva grön scenkonst? I boken Klimatpsykologi (Anderson et al.,2019) skriver författarna ”att hantera klimathotet handlar om beteendeförändring och framför allt en beteendeförändring som har stor påverkan och leder till snabb effekt. Vi måste våga börja skissa på en karta för att åstadkomma beteendeförändringar”. Teatern är ett rum skapat för samtal och dialog. Här kan vi tillsammans med publiken våga tänka nytt och gestalta dessa nya tankar om vår gemensamma framtid.ukunftsfähigkeit orientieren, fokussieren auf andere Werte und neue Formen des Zusammenlebens in möglichen Szenarien wünschenswerter Welten. Im Zentrum steht dabei die Frage nach Solidarität, gefolgt von der Frage, wessen Geschichte auf der Bühne erzählt wird und welche Narrative und Darstellungen es in Zukunft geben könnte, wenn auch die nicht-menschliche oder über-menschliche Perspektive auf die Bühne gebracht werden soll, wie dies in der Schweiz zum Beispiel von Shanjulab mit Produktionen wie “Perspectives / Un ensemble animale” bereits praktiziert wird.
Dags att öka takten
Vad kan vi som enskilda konstnärer göra? Ansvaret att skapa förändring i våra arbetsmetoder kan väl inte ligga bara på oss? Vad måste till för att hållbarhetsarbetet skall komma i gång på bred front? I det korta perspektivet ser jag ett tvärvetenskapligt nätverkande och plattformsbyggande som en nödvändig förutsättning. Vi behöver bygga en kunskapsbas och hitta metoder för kunskapsdelning. I det längre perspektivet behöver vi utveckla gemensamma klimathandlingsplaner att arbeta efter. Alla yrken behöver få tillgång till redskap att arbeta efter, det måste vara en självklarhet.
Jag tänker att vi behöver verka på fyra plan samtidigt.
- Branschorganisationerna behöver ta sitt ansvar och få i gång ett nationellt klimatarbete inom scenkonsten som inkluderar konstnärerna.
- De konstnärliga högskolorna behöver utveckla och integrera hållbarhet i undervisningen.
- Scenkonstinstitutionerna behöver påbörja ett aktivt hållbarhetsarbete utformat i samarbete med konstnärer.
- Handlingsplaner behöver finnas till hands för den enskilda konstnären.
Det är alltså hög tid att öka takten, kroka arm och agera, även om vi inte har alla svar. I slutändan kan vi bara fråga oss själva, ”Vad kan jag göra?”
Om författare
Annika studerade scenografi och kostym på Dramatiska Institutet, Stockholm. Hon har designat scenografier och kostymer för cirka 85 produktioner, mestadels i Sverige men ibland utomlands. Flera av hennes produktioner valdes ut att spela på Svenska Scenkonstbiennalen.
Annika har varit gästföreläsare i produktionsdesign vid Södertörns högskola i Stockholm och vid Göteborgs universitet i Göteborg. Hon sitter i styrelsen för Svenska Scendesigners Guild, och hon har nyligen anslutit sig till en ny, europeisk expertgrupp med uppdrag att ta fram hållbarhetsriktlinjer för audiovisuell produktion, på uppdrag av FIA och Svenska Scen- och Filmförbundet. Annika har i år avlagt en masterexamen vid Stockholms konsthögskola med fokus på internationell scenkonst och hållbarhet.
Annika arbetar just nu med två produktioner, In memoriam på Riksteatern och Landsbyggdsupproret/Landsbygdsupproret på Folkteatern Gävleborg, där hon kommer att arbeta regelbundet under de kommande fem åren.
Annikas hemsida: https://bromberg.se/
